The ongoing project explores collective and personal experiences of loss.
Birds that will not return are people who have left their homes, those whose lives were taken away.
Working with each object becomes a way of thinking about a lost loved one, turning experience into a physical object.
I will make the main part of the installation, and viewers can make their own bird to be added to it, turning loss into a physical object.
The work will grow and develop through audience participation.

PEEPSHOW:

Thurees – Foreign Object

What does it mean to be a foreign object? (Thurees, the artist)

I think of wooden splinters lodged in my fingers, the way my body lets me know that something that does not belong is in it, has occupied it. Something as small as a hair-thin wooden splinter suddenly becomes impossible to ignore- stinging, sometimes throbbing even, swollen, and red. It stays making itself known until it finds its way out

This tomato, punctured with a safety pin, weighed down by objects around it, becomes my own wooden splinter. It mirrors the essence of being a foreign object: the internal friction and subtle nuances of feeling like you don’t quite belong, and the intricacies that define that experience. Growing up in the Philippines, tomatoes were everywhere. They formed the base of so many meals, abundant and almost taken for granted. Now, living in Sweden, I find myself standing in grocery aisles examining these same fruits with the intensity of the tools in this photograph. They’re expensive here, milder in flavor, but still somehow essential to recreating the flavors that connect me to home. The clinical instruments suggest the scrutiny we all perform when shopping, but also the particular examination immigrant bodies and choices often undergo. What do you eat? Why do you need this? How much are you willing to pay for something that used to grow easily where you came from?

For this exhibition, I’m placing a real tomato in front of its printed image. As the tomato decays over these three weeks, I think about that wooden splinter again. Eventually, it works its way to the surface, or the body pushes it out, or it becomes absorbed into something new. The tomato will rot, but the photograph preserves this moment of examination, this moment of being foreign. Maybe that’s how we finally belong: not by staying the same, but by allowing ourselves to transform.

Photographic memory (Eskil, the curator)

Sometimes I forget, that photographs are in fact not memories. They are not alive like memories are. Memories must be maintained to survive and photographs are by their nature frozen in time, unable to be changed. But photographs can still be a bridge in between. Especially when contrasted with the living thing itself. An old photograph turns to life when viewed i contemporary contexts, compared to our own here-and-now. The image can become a living memory, if we accept the time that has passed since the camera shutter was pressed down. 

Vad innebär det att vara ett främmande objekt? (Thurees, konstnären)

Jag tänker på träflisor som fastnar i mina fingrar, på hur signalerar att någonting som inte hör hemma har tagit sig in. Någonting så litet som en hårfin trästicka blir plötsligt omöjlig att ignorera. Det sticker, ibland pulserar, huden svullnar och rodnar. Det främmande objektet fortsätter göra sig påmint tills det hittar sin väg ut. 

Tomaten, genomborrad av en säkerhetsnål och nedtyngd av föremålen omkring den, blir min egen träflisa. Den speglar essensen av att vara ett främmande objekt: det inre motståndet och subtila känslorna i att inte vara helt välkommen, och de nyanser som formar den erfarenheten. När jag växte upp i Filippinerna fanns tomater överallt. De byggde upp grunden till så många maträtter: överflödiga, nästan tagna för givna. Nu, när jag bor i Sverige, står jag på Lidl och granskar grönsakerna med samma intensitet som verktygen i verket. De är dyrare och mildare i smaken men fortfarande på något sätt nödvändiga för att återskapa smakerna som förbinder mig med hemlandet. De kliniska instrumenten antyder den skärskådning vi alla ägnar oss åt när vi handlar mat, men också den särskilda granskning som immigranters kroppar och personliga val ofta utsätts för. Vad äter du? Varför behöver du detta? Hur mycket är du villig att betala för något som en gång växte överallt där du kommer ifrån? I den här utställningen placerar jag den verkliga tomaten framför sin fotografiska avbild. Under de tre veckor som utställningen pågår kommer tomaten att brytas ner och ruttna. Jag tänker på träflisan igen. Till slut kommer den att arbeta sig upp till ytan, kroppen kommer att stöta bort den, eller så absorberas den och blir en del av något nytt. Tomaten kommer att brytas ned, men fotografiet bevarar detta ögonblick av granskning och skärskådning, detta ögonblick av att vara främmande. Kanske är det så vi till slut hör hemma: inte genom att förbli desamma, utan genom att tillåta oss själva att förändras.

Fotografiska minnen (Eskil, curatorn)

Ibland glömmer jag att ett fotografi faktiskt inte är ett minne. Det har inte samma livskraft.

Minnen måste förvaltas för att överleva och fotografiers natur är att vara fastfrusna i tiden och stå emot omformning. Men fotografier kan fortfarande vara en bro fram till minnet. Speciellt i kontrast med det levande. Ett gammalt fotografi föds till liv när man betraktar det i vår samtids omständigheter, när man jämför dem med vårt här-och-nu. Avbilden kan omvandlas till ett levande minne, om vi betraktar den tid som har gått sedan fotografen tryckte på utlösaren.

Peepshow är Galleri 54:s fönstergalleri.