Den inre ofrivilliga monologen.
Sinnenas oberäknerliga flätverk.
Verkligheten i tankens fiktion.
Mentala svall i jagets hav.
Naturkraft, okontrollerbara omöjligheter, synergieffekter i parallella världar.
Ett flöde som ett väder inuti en människa.
Det jag kallar närvaro i världen.
I medvetandets ogenomträngliga gåta.
Psykiatrin som vetenskap expanderade i slutet av 1800-talet. Mellan 1860 och 1960 fördubblades Sveriges befolkning. Samtidigt ökade antalet intagna på sinnessjukhusen trettiofyra gånger. August Strindberg t ex betraktades av sin samtid som sinnessjuk. Hans civilisationskritik marginaliserades med det, tystades, ansågs stötande, definierades som ett uttryck för vansinne. Samtidigt bejakade han frivilligt sitt vansinne, likt många andra manliga genier i tiden.
August Strindberg hade synvillor och hörselhallucinationer. Han stred för att påstå att allt han som han upplevde, i drömmar och i syner, var del i verkligheten. August tänkte sig att genom att studera det synliga skulle han få bättre kontakt med det osynliga. Det utomjordiska, de döda och det fysiskt avlägsna färdas inför den inre synen som vita eller blå dimmor. Stenarna talar. Blommorna sjunger, det är bara att vi inte hör dem.
Vad som betraktas som sjukt varierar i kulturen och i tid. Det finns en tydlig politisk relation mellan det onormala och det normala i samhället, som i slutändan handlar om rätten att tala.
Ljudverket i Galleri 54 är resultatet av en process av ljudupptagningar av min egen röst och mun, Augusts anteckningar, inspelningar i tysta rum, fåglar i trädgårdar, sten, vind och djurliv.
Marie Obbel Bondeson
