Mitt konstnärskap är ett kärleksbarn mellan abstrakt skulptur där jag experimenterar med
syntetiska material och min melankoliska böjelse för poesi. Dessa komponenter samsas
oftast i installationer som kretsar kring fenomenet – det kletiga, relationella. Genom att
pränta in ord om förgängliga förhållanden i beständiga material undersöker jag varaktighet.
Har längtan ett bäst-före-datum och kommer känslan eller plasten att förmultna först?
Verket Röda Rummet gestaltar försöket att läka och acceptera de skador som skett i
samband med närhet. I mikrokosmoset innanför rutan slickas de sår som är beröringens
ödesdigra konsekvenser. Frågan jag ställer mig under skapandet är i vilken utsträckning
verket kan spegla den läkande processen, kanske kan det till och med vara en tröst?
